Här presenteras nyheter från Målarlådan och Rebeccas konstnärliga verksamhet.
Jag fick möjlighet att bidra till en viktig artikelserie om pyskisk ohälsa. Läs hela artikeln här.
– Jag vill få andra att upptäcka sin kreativa sida som finns på insidan, och våga släppa ut den, att sluta jämföra sig med andra som kan ”bättre” och att sluta vara så hård och döma ut sig själv. Det är en ond spiral och när vi säger ”jag kan inte” så smittar det av sig på andra, exempelvis våra barn, säger hon.
Foto: Victora Champion
Att måla kan väcka många negativa tankar och känslor. Tanken på vad jag ska göra med en pensel eller hur jag ska attackera en vit duk, det kan vara fullkomligt skrämmande och hämmande. Det finns ju så många som kan göra det här så mycket bättre än mig, så varför ska jag ens försöka? Jag kan ju inte måla.
Vad handlar egentligen målandet och det kreativa skapandet om? Det finns lika många uttrycksformer som det finns människor på jorden. Ingen bär på samma historia som någon annan. Det finns lika många betraktare som det finns människor på jorden och inte en enda av oss kan tala om vilken som kan eller vilken som inte kan måla. Alla kan måla. Att måla är en uttrycksform som sträcker sig längre än andra uttrycksformer som exempelvis orden.
Att betrakta en målning, oavsett vem som har gjort den, är att kommunicera med sitt inre. Vad säger den här målningen mig? Vad känner jag eller vad får den mig att tänka på?
Att tala om för någon hur duktig den är eller vad fint något är, är en välment handling, såklart. Att däremot dela med sig av sin egen upplevelse genom mötet med målningen är att öppna upp för kommunikationen som faktiskt finns där. Att låta sig möta sig själv genom någon annan som delat med sig av sig själv är ett tillfälle att både läka inom och på samma gång utom. Genom att vara nyfiken på dig själv så bidrar du till världen både som betraktare och som skapare.
Alla har vi nog fått uppleva att ett barn kommer med en teckning och vill visa eller ge den till dig. Nära till hands ligger kommentarer som “vad fint du har gjort” eller “vad duktig du är”. Kanske fortsätter kommunikationen vidare därifrån men ofta inte alls. Barnen som ännu inte har blivit påverkade av prestationssamhället sätter sig med papper och kritor för att leka och är naturligt i sitt eget varande. När de känner sig färdiga med vad de har skapat så finns en längtan efter att visa den för någon, att kommunicera något. När vi då svarar med att säga “vad fint, tack” eller “vad duktig du är” så finns där en värdering i det mötet. I den rena kommunikationen som finns där inledningsvis så kan det vara så att barnet längtar efter att möta just din själ, inte möta en bedömning av något som presterats. Vad händer om du är nyfiken på vad barnet precis fick dig att känna eller tänka på? Vad händer om du blir nyfiken på den världen som barnet befunnit sig i under skapandet? Vad händer om du är nyfiken på hur barnet upplevde själva processen, eller på berättelsen som ni skulle kunna mötas i tillsammans? Och vad händer om du förhåller dig på samma sätt till ditt eget skapande?
Om du har ett barn i din närhet, prova då att ge dig hän att följa. Släpp all kontroll, alla behov av att styra och vägleda och låt barnet få vara lekledaren genom hela målarprocessen.
Det är sant att vi har mycket att lära barnen, men barnen har minst lika mycket att lära oss.
Att måla är en lek, med utrymme för kommunikation på ett själsligt plan och processen är läkande om du låter den få vara precis som den är och vågar vara nyfiken på dig själv.
Det handlar om ett varande tillstånd där allt är tillåtet och själva resan är målet. En upptäcktsfärd som ingen annan än du själv kan ge dig.
Tack för att du tog dig tid
/Rebecca Hedberg
Vill du komma i kontakt med din nyfikenhet och låta leken styra dig genom målandet? Köp onlinekursen Just Paint och gör den när du vill och vart du vill.
