“Det ser ut som ett barn som har målat det”
Bild: Önskebrunnen av Rebecca Hedberg
Om du skulle säga så om något som du har målat eller ritat så skulle jag bli glad och vilja fira det med dig.
När du säger en sån kommentar så jämför du dig med någon som du anser kan måla och förmodligen så jämför du dig då med någon som har övat tiotusentals fler timmar än dig. Du precis som jag kanske slutade rita eller måla ganska tidigt i livet och började känna skamfyllda känslor kring vad som blev på papperet i jämförelse med dina klasskamrater eller syskon.
Låt oss då leka med tanken att när du ska rita något som du inte har övat på att avbilda under de senaste 10, 20 eller 50 åren, då kommer du att uttrycka dig som om du var 5, 7 eller 9 år. Någonstans i den åldern där du uttryckte såna typer av motiv visuellt. Låt säga att du är 40 år idag, du har inte övat på att avbilda hästar och du ska nu göra det. Bredvid dig står din vän också 40 år, med många års erfarenhet av att avbilda saker, du upplever att du uttrycker dig som ett barn i jämförelse med henne. Ja, rimligt!
Så vad skulle hända om du låter dig få vila i idén om att du inte kan som henne. När du har målat din häst som om du var sju år så har du börjat precis där du slutade och det är där du behöver få vara för att känna dig fri i skapandet. Därför vill jag fira dig när du uttrycker att "det ser ut som ett barn som har målat det".
Befrielsen handlar alltså om att sluta jämföra ditt 7-åriga uttryck med en 40-åring som har övat i hela sitt liv. Tillåt dig själv att förundras över det som ditt sjuåriga jag vill uttrycka på papperet och låt det bli din alldeles egna upptäcktsfärd där inget kan bli varken rätt eller fel.
Jag vilar ofta i mitt inre barn när jag målar, jag utforskar inifrån och ut och blir ofta glad av det som ges i uttryck. Jag blir förundrad och jag utvecklar min kreativa förmåga genom att tillåta mig att leka som om jag var fem eller sju år igen. Om jag hela tiden skulle jämföra mig med andra talanger så skulle jag helt enkelt inte måla idag. Det är när jag befriar mig från jämförandet genom att exempelvis tänka att “jag kan inte måla en häst” som jag blir fri och låter mig få utforska den inifrån och ut istället för utifrån. Det är när jag målar utan att tänka på vad eller hur som jag upplever den totala friheten i att vara jag, där allt får vara precis som det är.
För att kunna vara där behöver jag om och om igen släppa taget om vilken ålder jag faktiskt har idag och få vara i samma ålder som min inre sanna konstnär.
Detta pratar jag om i nästa veckas avsnitt av podcasten Målarlådan
Det senaste avsnittet heter Styrkan i att acceptera känslor på duken och det finns här!
__________________
Det finns två platser kvar till nästa tillfälle av Sip & Paint - här får du min vägledning till att måla fritt tillsammans med din inre konstnär
Boka via länken här nedanför
