- Rebecca Hedberg
- 25 juni
- 6 min läsning
Frihet är ett ord som ofta används när vi beskriver något vi längtar efter i livet. Vad innebär frihet egentligen? Jag har ägnat de senaste två månaderna åt att förstå frigörelseprocessen jag är i just nu.
Jag har länge stått fast vid idén om att jag ska ha mitt eget företag och styra min egen tid och göra vad jag vill, när jag vill för att känna frihet. Jag har haft det i snart fem år, känner jag mig fri i det? Nej. Jag har länge känt mig låst vid det. Den ekonomiska stressen har förlamat mig många gånger och likaså algoritmerna i sociala medier. Jag sitter inte och antyder att det är synd om mig, det här är något jag valt själv och haft väldigt svårt att släppa taget om. Det finns väl ingen annan väg än att fortsätta tro på mig själv och mina drömmar? Att inte lägga allt krut på detta skulle väl betyda att jag ger upp mina drömmar?
Jag har haft en lång paus från mycket av den aktivitet jag brukar ha i min verksamhet. Jag har inte varit särskilt aktiv i mina kanaler, podden har jag pausat men däremot har jag fortsatt måla. Det är oftast förknippat med semester för mig. Själva målandet är sällan det som skapar press, tvärtom, allt det runt omkring.
Processen jag är i handlar om att släppa taget om något för att kunna stå i min kraft igen. Precis som målandet har visat mig så är det viktigt att våga släppa taget längs med vägen för att kunna uppleva mer av mig själv och livet. Jag skriver mycket nu och det är som att jag känner mig nyförälskad i min kreativitet. Jag lyssnar på Elizabeth Gilberts bok Stor magi och det är precis så det känns i mitt liv just nu, magiskt. Jag har vågat stanna upp för att lyssna inåt. Vad är det jag ska släppa taget om och vad är det jag ska göra härnäst?
Det har snart gått två månader sedan jag tog en paus och jag har sökt jobb, jag har sökt mig till terapeutiska sammanhang, jag har börjat skriva, jag har tagit emot shamansk healing och i helgen ska jag gå på ett målarretreat. Det som har haft hittills störst inverkan på mig var när jag mötte mina rädslor och begav mig ut i skogen själv för att övernatta. Det var vid sommarsolståndet och på min trettiofemårsdag som jag hade bestämt mig för att möta det motstånd i mig, som så länge varit lika uppfyllt av längtan. Jag kan inte säga exakt varför jag kände en sån stark längtan, men i efterhand förstår jag. Där fanns en visdom i mig som ville träda fram.
Låt mig måla upp den här natten för dig.
Sigge, min svarta lilla hund, Cavalier blandat med Russkiy Toy, var vid min sida. Han är så lugn när vi är i naturen tillsammans. Inte hemma, där skäller han på det mesta, speciellt göken som hörs från skogen. När vi är i skogen säger han ingenting, om det inte hörs en hund skälla på avstånd.
Vi kommer ut vid femtiden på eftermiddagen, slår upp tältet och gör i ordning allt praktiskt. Under kvällen skriver jag lite, gör andningsövningar och mediterar. Vi tar en promenad i skogen och äter middag. Sedan läser jag mig trött, i tältet med Sigge bredvid. Det börjar prassla bakom tältet, Sigge reagerar inte, men jag är säker på att det är något som går där. Jag är så säker att jag inte ens vågar titta ut. Är det en människa? Ett rådjur, eller kanske bara en fågel? Tänk om det är en björn! Varför reagerar inte Sigge? Det måste betyda att jag överdriver och mina rädslor spelar mig ett spratt. Jag kikar ut och blir lugn, där finns ingenting. Ljudet måste ha kommit från tältet som rör sig med hjälp av vinden.
Jag fortsätter läsa mig trött och lägger mig ner så snart jag känner tyngden i ögonen igen. Efter cirka trettio minuter vaknar jag av ett motorljud. Sigge säger inget, men jag hör klart och tydligt att ljudet kommer närmare. Jag befinner mig vid en liten fisketjärn, vägen in är en bred stig. Det här måste vara en fyrhjuling som närmar sig. Jag vågar inte gå ut, jag bara hoppas på att de ska vända lika snabbt igen. Hoppas inte att de ska hit och fiska, jag som precis hade somnat. Tänk om de är onda. Det går snabbt mellan alla “tänk om” och jag nästan håller andan tills jag hör hur ljudet avlägsnas. Den är borta, men inte alla “tänk om”. Tänk om de kommer tillbaka nu när de vet att jag är här. Varför skällde inte Sigge? Ska jag åka hem nu? Jag känner hur rädslan rör sig som en orkan i magen. Jag plockar fram mitt block och börjar rita och skriva lite, det brukar kunna lugna ner tankarna. Jag hade slagit på telefonen när jag hörde motorljudet, om och utifall, jag plockar upp den och försöker fly känslorna med lite scroll. Det blir bara värre. Jag bestämmer mig för att försöka lugna mig med hjälp av andningen, lägger en hand på magen där det känns och jag hummar lite och säger “jag är lugn, jag är trygg. Jag är lugn, jag är trygg”. Jag finner lugnet och jag somnar så småningom igen.
På natten vaknar jag igen av smålom som låter vid en sjö längre bort i skogen, väldigt dramatiskt läte, nästan som gråt. Morkullan flyger över tjärnen stup i kvarten med sitt kuttrande ljud. Jag fryser. Sigge huttrar. Jag sveper in Sigge i filten, försöker krypa längre in i sovsäcken som jag inte kunnat försluta med sin trasiga dragkedja. Ska jag verkligen ligga här och frysa? Jag håller om Sigge. Jag håller om mig själv. Jag stannar.
På morgonen när jag vaknar har jag mött både björnen, vargen och vildsvinet i min dröm. När jag vaknar och förstår att det är morgon, allt var en dröm, kände mig glad. Fri och lättad. Jag undrade varför jag fick möta dem i drömmen. Pennan glödde i blocket. Vad är det jag har fått möta den här natten?
Jag inser att en inre visdom har trätt fram genom att jag utsatte mig för den här prövningen. Genom att jag följde min inre längtan trots motståndet, med intentionen att växa, så trädde hon fram. Jag kunde ge mig själv den trygghet jag behövde. Jag fick uppleva det. Det var så här livet ville visa mig det just nu.
Det är precis såhär den kreativa livsstilen kan uttrycka sig, att våga följa den där inre längtan även om det inte makes sense just nu. Det finns något bakom motståndet som är en nyckel för dig till din inre visdom. Det är precis det här som är frihet för mig, att våga göra det mitt hjärta längtar efter, fast än jag är rädd och fast än det inte finns ett tydligt varför. Att inte låta mig begränsas för att jag är rädd och inte har kontroll.
Jag har länge varit rädd för att släppa taget om min verksamhet eller den frihet som jag trodde att den skulle ge mig. Jag säger inte att jag kommer sluta måla, hålla workshops eller göra mig av med min ateljé eller något i den stilen. Jag kommer inte avveckla firman, men jag öppnar upp för nya vägar. Anställningar eller andra typ av jobb som jag varit rädd för i så många år, är precis det som lockar mig just nu. Jag behöver frigöra mig från pressen som ligger på mitt kreativa uttryck. Jag behöver utvecklas som människa och uppleva att jag har något att bidra till i samhället även utanför min kreativa verksamhet. Jag behöver kollegor. Jag behöver ett sammanhang som ger min kreativa livsstil näring. Jag behöver något annat. Det kommer make sense en dag, varför denna längtan känns så stark i mig just nu och varför detta motstånd finns intill.
Jag ger inte upp. Tvärtom så värnar jag om min kreativitet genom att öppna luckan på fågelburen. Friheten ligger i att våga gå dit du vill fastän du är rädd. Rädd för att släppa taget om trygghet, rädd för att misslyckas, rädd för att möta något väldigt jobbigt, rädd för att falla, igen.
Jag väljer kärlek, även när rädsla viskar högre.
Med värme
/Rebecca
