top of page

Tusen timmar om året för ett luftslott

Uppdaterat: 7 aug. 2023


Jag vet inte riktigt var, när eller hur allt startade men jag vet att det handlar om FOMO. Fear Of Missing Out. Rädslan för att missa något kul eller som det för mig de senaste åren har handlat mer om, rädslan för att jag ska bli bortglömd eller missa någon möjlighet. Jag kan minnas känslan från när jag var tonåring och skulle åka iväg med familjen på semester och var ofattbart rädd och ångestfylld över att jag skulle missa något kul som mina vänner skulle göra hemma. Utan mig. När jag sedan blev vuxen och fick göra som jag ville så kanske jag var med på för mycket. Jag var med hela tiden och jag minns att någon sa att man alltid kunde räkna med mig.


Allt detta förändrades förstås när jag blev sjukskriven i utmattningssyndrom och jag orkade inte längre vara med hela tiden, jag orkade knappt vara med alls. Jag lärde mig att älska mitt eget sällskap, tack vare målandet som var en nyfunnen hobby hemma i min 70 kvadratare söder om söder i Stockholm.


Var det här behovet av sociala medier eskalerade? Jag satt hemma själv, orkade gå på AW eller någon annan social aktivitet kanske en gång i veckan. Instagram blev en plats för mig att dela med mig av allt som hände i och hos mig. Det blev en plats för mig att ta del av allt som hände i mina vänners liv och det blev en plats för mig att knyta nya kontakter med likasinnade.


För snart 3 år sedan startade jag mitt eget företag och Instagram skulle komma att bli min primära kommunikationskanal. Jag läste på om algoritmer, lyssnade på experter inom området och samlade alla tips och tricks på hur man skulle göra för att öka antalet följare och synas mer helt enkelt. Drömmen var någonstans att sitta hemma och måla, dela med mig av mina processer men framförallt sälja min konst direkt online via Instagram. Det var länge ett mål jag hade, fram tills den dagen då jag förstod vilket luftslott det var jag byggde. Det var när jag fick veta att min stora förebild på Instagram, en amerikansk konstnär med ungefär 70 000 följare, inte lever på konsten. På hennes Instagramkonto syns det hur mycket hon älskar att måla, hon bjuder på dans, processer och visar upp sina färdiga verk. Nu kan det förstås vara så att hon vill ha ett annat jobb och måla, det vet ju inte jag. Jag hade ändå en bild av att hon levde på konsten och att hennes stora Instagramkonto såklart var hennes primära säljkanal. När jag förstod att det inte var så som jag hade målat upp hennes verklighet, så var det som att mitt mål bara slocknade. Jag började ifrågasätta varför jag har lagt så mycket tid och lägger så mycket tid på Instagram. Jag började se alla dessa luftslott som vi bygger, fullt av inspiration, så värdefull inspiration som människor bjuder på för att vi ska kunna sitta och inspireras eller som så ofta jämföra oss med.


Den tiden som jag lägger där, den har jag i omgångar tagit tillbaka till mig själv. Det är de gånger som jag medvetet har tagit en paus och loggat ut eller till och med avaktiverat mitt konto. Detta har skett ungefär en gång om året sedan 2018, i kortare och ibland längre perioder. Varje gång blir jag fri. Jag upptäcker energi som annars inte finns där. Den som gör att jag får lust att baka, åka på äventyr, ringa en vän eller passande nog starta och färdigställa målarprocesser. En energi som annars går åt att aktivt scrolla på Instagram, skapa inlägg, tänka på inlägg som jag vill göra eller att tänka på att jag inte ska tänka på Instagram. Eller, tänka på att det här ska jag göra för att sen få titta på Instagram. Är det någon som vill mig något? Det spelar ingen roll hur mycket jag lägger undan telefonen eller inte, det är som att Instagram ändå alltid finns lite aktivt i min hjärna.


Det är egentligen precis det här som de vill. Instagram vill att vi ska skapa inspirerande innehåll som gör att vi konsumerar och spenderar mer och mer tid på plattformen. De har till och med fördröjning på likes för att utsöndra lagom mycket dopamin med jämna mellanrum, för att vi ska vilja kika in där lite oftare helt enkelt. Ja, man har ju hört om många som varit med och utvecklat dessa plattformar som tagit avstånd och exempelvis inte låter deras barn använda dem. Efter att ha spenderat så mycket tid och energi på Instagram så känns det som att jag säger upp mig från ett jobb. Det känns som att Instagram har varit min arbetsgivare i flera år och nu har jag fått nog, för jag inser att det tar så mycket mer än vad det ger och att jag blir berövad balansen gång på gång.


Någon kanske tänker, men gör lite lagom då? Hitta balansen! Jag önskade också det, min hjärna funkar inte riktigt så. För mig finns det sällan ett lagom, jag har exempelvis ofta bett mina arbetsgivare och chefer om att tydliggöra vad som förväntas av mig. Att sätta tydliga ramar och gränser. Att begränsa mina projekt är svårt för mig, för man kan ALLTID göra mer. Precis som hos vissa arbetsgivare och plattformen Instagram, så kan man få fördel av att prestera mer. Kanske mer pengar eller en ny cool titel? På Instagram kanske fler likes eller följare.


Under semestern som jag har haft nu under juli månad så valde jag medvetet att logga ut från Instagram och inte dela något alls. Det var så skönt och det har lett till att jag har varit mindre tillgänglig överlag. Jag har mått så bra och jag har målat mycket. Nya spännande processer har satt igång och jag känner att helt nya drömmar tar form.


Varför berättar jag om det här? Jag har ställt många frågor till mig själv i den här processen. Jag vet att jag vill göra slut med Instagram, men precis som det kan vara i exempelvis en kärleksrelation som slocknat. När är det rätt tid att göra det? Hur ska jag göra det? Hur kommer det att tas emot? Tänk om dittan och dattan händer. Ja, du vet. Det är läskigt att göra slut med något eller någon. Det innebär att jag tar bort något som varit min vardag så länge. Det finns så mycket i den relationen som jag tycker om, också. Jag får inspiration, ny kunskap och jag får möjlighet att visa upp det jag gör. Ibland har det sålts en tavla och ibland bokar någon in sig på någon kurs. Ibland tar någon kontakt med mig och säger något snällt och många fina människor har jag mött via Instagram.


Jag är alldeles för nyfiken för att inte ta reda på vad som kommer hända med den energin som jag nu tar tillbaka till mig själv. Det kommer att hända och jag vill helt enkelt bara dela med mig av den här processen, precis som så många andra jag har delat med mig av. Jag gör allt detta för mig och för min skull. Jag genomgår en transformation och jag är på väg in i andra delen av mitt liv. Jag känner tydligt att detta är ett ansvar jag tar för mig och för vem jag vill vara när jag har blivit mamma. I mig växer inte bara jag, utan ett helt nytt litet liv som jag vill vara stark, sårbar och modig för. Jag tar tillbaka tusen timmar om året och investerar dem där jag vet att kärlek finns och kan växa ännu mer.


Jag kanske är lite rädd för att jag på något vis kommer att försvinna, men det är okej. Jag vet att min närvaro kommer betyda allt för en annan liten person som bär på ett helt eget inre universum. Kanske är det där jag kommer vara rädd för att missa något.


Så fint att du har läst hela vägen hit, stort stort tack!

 

Vill du läsa mer om FOMO? Den här artikeln tyckte jag var givande

Du kan också köpa konstprint som passande nog heter Fear Of Missing Out


 

Kommande utställningar med mig:


19-20 augusti: Målarlådan, Ludvika

26 augusti: Målar live på Scensommar + visar lite konst, Ludvika

26 oktober - 1 november: Galleri Diva i Stockholm


En pågående process, fylld av sinnesro och nya drömmar

615 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Comentarios


bottom of page