Rädslan för att misslyckas är så otroligt begränsande. Jag och min sambo brukar använda iPaden och ProCreate och leka tillsammans på kvällarna. Vi ger varandra utmaningar och skapar samma teckning genom att turas om att rita och ge direktiv. Det är jätteroligt och berikande att få skapa tillsammans på det viset. Det finns också något viktigt och lärorikt i att få följa varandra genom processerna och dela ut utmaningar längs med vägen.
Häromdagen fick jag möta ett enormt motstånd i mig själv. Han bad mig göra något väldigt konkret på teckningen, ett berg i bakgrunden. Vad hände i mig då? Jag kände hur förväntningarna lades på mig och det skapades en situation där jag kunde misslyckas med något. En risk att bli dömd eller kanske skrattad åt. Jag blev arg, frustrerad, kände mig illamående och ville nästan börja gråta. Jag ville bara slippa uppgiften och få göra precis som jag ville i stället. Jag ville få flowa fritt i ett universum där jag inte kunde misslyckas utan bara få uppleva nytt med lätthet och glädje.
Sedan jag började måla för ungefär 8 år sedan så har det handlat om att undvika prestationsångesten, till stor del. Jag har vågat mig på utmaningar men de är oftast utdelade av mig själv. När någon annan talar om för mig vad jag ska göra så kan det ibland upplevas med största möjliga motstånd och det är nog först nu som jag har insett att det handlar om att jag är så fruktansvärt rädd för att misslyckas eller göra fel.
Det är lättare för mig att göra “fel” från början, skoja till något eller helt enkelt skapa en plattform där det för mig är omöjligt att misslyckas. Med det sagt så säger jag inte att min skaparprocess inte är utvecklande, för det är den. Det är fortsatt en viktig nyckel för mig att få skapa fritt utan att tänka på vad eller hur det ska bli, speciellt i början av en process. Att tillåta det inre barnet och leken att få riktigt ta plats. Däremot, när jag lyssnar på mig själv från tidigare videos så hör jag också mig själv säga med andra ord att det är farligt att fokusera på resultatet. Att det blockerar och skapar prestationsångest. Delvis SANT. Det jag hör att jag säger är med andra ord: undvik alla jobbiga känslor och ta dig istället runt dem. Inte längre sant. Jag behöver möta mina begränsande rädslor för att ta mig någonstans i livet. Så fort jag backar för att jag känner ett motstånd och kliver in i lek igen, så stannar jag också där på den “nivån”. Det jag behöver är att möta mig själv, mitt inre barn BÅDE i lek OCH i sorg och smärta. Jag som vuxen behöver hålla lilla mig i handen och säga att det du känner just nu är helt ok och fullt förståeligt men det är inte sant. Jag tror på dig, du klarar detta och jag håller din hand. Jag vill se dig lyckas med att rita ett berg, inte för att jag kräver det av dig utan för att jag vill se dig växa. Det finns inga rätt eller fel, du får rita ditt berg på ditt sätt och det är precis det jag vill se dig göra. Om någon skrattar åt ditt berg så handlar det inte om dig.
PS. Min sambo skrattade inte åt mitt berg, han höll mig i handen <3
